Äkta tjockis

När nya livet börjar så är man motiverad och inspirerad. Man går "all-in" i sitt nya liv, man proklamerar detta för hela världen och man köper gymkort, signar upp på en viktminskningsklubb (viktväktarna, extravaganza, viktklubb) och sen är man "hemma".

Efter ett par veckor så kan man konstatera att man tappat 2-4kg (vätska allt som oftast) och då, när man "ändå" gå ner i vikt kan man pröva sig på någon snabbkur som fettförbränningspiller och/eller andra piller som ska minska fettupptaget eller andra näringaupptag. 

Man går på gymmet 4-5ggr i veckan, för att det är givande, motiverande och framför allt, så är man mest duktig. Man köper på sig schyssta träningskläder, skor och andra tillhörande prylar och beteer sig som om de sakerna är avgörande för hur man ens kan gå till gymmet. 

Nu har det gått ytterligare ett par, tre veckor och man börjar att tänka "jag är så duktig nu så nu kan jag unna mig -något man av hälsoskäl valt bort". Man fortsätter träna och äta sin diet, man klappar sig själv över bröstet för att man minsann tränar hårt och äter rätt, samt att du dricker sin proteinshake, sin "näringsämnesblockerare" och fuskar "bara i bland".

Nu har det gått ett par månader, och det är midsommar, julafton, påsk eller annan högtid- då måste man väl också få äta det som alla andra äter. Då "måste det vara tillåtet" och man sätter i sig nästan allt man valt bort initialt. Man lägger på sig några av de kilon man gått ner (vätska) - man tappar motivation och fortsätter att gymma 1-2 gånger i veckan och tänker "nu ska jag börja om, göra rätt"

Men sen fyller man eller någon annan år, ånej, då måste man ju få smarra på kakan man bakar, eller tårtan man gjort. Happ, då var man där igen. Motivation och inspiration är i botten, man äter mer och mer av det man tidigare valde bort, gymmet har man helt plötsligt inte tid med och tillslut sitter man här, skriker ut alla sina gamla ursäkter till varför man inte gör som man i början sa att man gjorde.

Jag kastar inte sten i glashus här: jag har skrivit "man" hela vägen då även jag har varit där mer eller mindre. Men nu först förstår jag exakt hur stort pain in the ass jag hat varit och vill mest skriva ett stort Tack till dom som orkade stå kvar och se på alla mina halvhjärtatade försök till att leva på ett sätt som jag förtjänar. 

Jag äter lchf, strikt med max 10g kh/dag, men ingen jag känner gör det. Jag cyklar framför TV:n även om det är så in i bombens tråkigt, jag har ett stressigt jobb, en sambo som älskar sina kolhydrater. Vad jag vill säga med det är att bara jag, och verkligen bara jag kan ändra på min attityd, inställning och vilja. 

Herrejösses, jag är äkta tjockis, jag har trasiga knän och har hälsporre, livet är inte enkelt, men jag inser nu, tack och lov att det är bara är jag som kan göra jobbet! En annan anledning förutom tacket till att jag skriver detta inlägg är jag är riktigt trött på att "lchf-are" som "gör om, gör rätt" en gång i veckan. Dom fick min tacksamhet till mina nära och köra att växa. 

Sluta gnälla, ta ansvar, ge energi istället för att ta: jag lovar att livet blir mycket roligare då. /A