Jag drog på mig ytterligare 25kg och nu är mina former lite för stor liksom min stjärt. Han älskar mig oavsett men jag har inte tagit hänsyn till att han även han lider av min övervikt som jag. Han lider, för att jag lider. Han ser min frustration, min ångest och min fysiska smärta och det har jag inte förstått.
Jag har varit så makalöst självupptagen. Mina problem, mina känslor, mina smärtor. Nu snart fem år in på relationen förstår jag att mitt helvete har även varit hans helvete. Jag inser också hur mycket han älskar mig, något jag visat tydligt att jag tvivlat på. Egentligen har jag inte tvivlat på att han älskat mig, men mitt egna självförakt har gjort det omöjligt att älska mig själv och därför har tvivlet alltid legat hos mig.
Min övervikt har agerat sköld mot alla psykiska smärtor som jag genomlevt i större delen av mitt livet. Som offer för incest är det inte så svårt att förstå även om jag aldrig, någonsin skulle skylla på att det är incesten som gör att jag varit så destruktiv. Det som förstört mest av allt är tillit. Bristen på tillit till allt och alla har tagit hårt. Det är inte heller så konstigt, en pappa ska man som barn lite på, inte bli utsatt för sexuella övergrepp av.
När allt kommer omkring så ingenting så speciellt konstigt. Mitt förflutna har fått styra mig fram tills nu, 31år gammal och redo att ta upp fighten för mig själv och mitt liv. Ingenting är för sent, jag är en otroligt stark och intelligent kvinna. Så med en större förståelse och acceptans för mig själv har jag nästan förlåtit mig själv för vad jag utsatt mig för.
Denna övervikt är ingenting jämfört med vad jag packat undan i min "ryggsäck" och klarade jag av att stoppa undan den ryggsäcken så klarar jag av att plocka bort dessa skit-kilon :) Vill du läsa mer om mig och mina tankar och känslor kring Incesten kan du klicka in dig på min gamla blogg Breviparopus
Lchf FTW!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar